Malteser är den europeiska dvärghund som har längst historia, men den har genom århundradena förädlats och korsats med andra raser. Malteser kommer av det semitiska ordet malet som betyder tillflykt eller hamn. Flera orter runt Medelhavet har detta namn i olika former: Förutom Malta, även Melita på Sicilien och Mljet i Dalmatien. Man kan alltså inte påstå att malteserns ursprung är någon bestämd ort.
En figurin föreställande en liknande hund från den Ptolemaiska dynastin (305-30 f.v.t.) har hittats vid arkeologiska utgrävningar i oasen al-Fayyūm i Egypten, den finns på British Museum. En vas daterad till 500 f.v.t. från den etruskiska staden Volci anses avbilda en hund av detta slag. Aristoteles (384–322 f.v.t.) nämnde dvärghundar som i latinsk översättning blev Canis Melitæus. Dessa beskrivs i John Caius (1510–1573) De Canibus Britannicis 1570, det första hundlexikonet. När denna bok översattes till engelska 1576 blev rasnamnet Maltese.
Från renässansen var maltesern en populär hund bland kungligheter. John Caius beskriver hur hälsosamt det är att värma sängen med dessa små hundar. De kunde också bäras i vida skjortärmar för att dra till sig lössen så att dessa inte bet bäraren. Man försökte få dessa hundar så små som möjligt. Carl von Linné (1707–1778) skrev att de var av en ekorres storlek. Ansträngningarna att få dem små gick för långt och man var tvungen att korsa in andra hundar. Under 1800-talet tror man att malteserna korsats med asiatiska dvärghundar vilket gett upphov till den nuvarande terrierkaraktären. De antika fynden visar en mer spetsliknande dvärghund.
Maltesern hör till de raser som finns med i hela hundlitteraturen från Caius och framåt och de deltog på de första hundutställningarna under andra halvan av 1800-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar